Jag har sen i slutet av oktober läst Norwegian Wood av författaren Haruki Murakami. Igårkväll läste jag ut boken. Nu kanske någon tycker att det är en lång tid att läsa en roman på eller att jag måste läsa väldigt långsamt. Sanningen är den att boken är väldigt vackert skildrad och jag har mått sisådär ibland och inte alls varit på läshumör. Men sedan har jag tagit mig tid till att läsa Norwegian Wood när stunden kännts rätt och passande. Boken kan kännas lite långsamt i början men samtidigt förbereder den dig bokens läskänsla och jag blev fast och kär i boken så att jag ville läsa den endast när det känndes "rätt".
Boken handlar om en student, Toru i Tokyo som hör låten Norwegian Wood av Beatles spelas i en sliskig orkesterversion när han sitter i ett flygplan och vips så väcks minnen till liv han ser tillbaka på sitt eget liv och relationer han upplevt i skarven mellan tonår och vuxenhet. Boken är en kärlekshistoria, intensiv men på ett lågmält sätt. Man får följa med till ett amihem och möta läkare och patienters levande och lärande tillsammans och livet i en studentkorridor enbart för killar och uppleva eldlågor från en balkong i en gammal bokhandel. Den berör erotik och oskuldsfullhet, lika självklar och komplicerad som kärleken själv, som det står skrivet på bokens baksida.Boken har verkligen berört mig djupt även om jag inte gillar alla val i livet som huvudkaraktären gör. Så slutligen, ja jag rekommenderar boken. Jag hoppade den berör även dig.
Jag har tänkt mig inom en snart framtid att se filmatiseringen av boken. Men jag väntar tills det känns "rätt" igen. Jag hoppas innerligt att de lyckats med filmen. Jag hoppas att den är bra även om jag lärt mig efter alla år att böcker och filmer är två helt olika väsen.
Idag är det snöregn som gäller i Göteborgs stad och snart ska jag gå till min läkare. Uschligt känns det men det är ett måste av många skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar